zandrabroquist

Första gången jag såg dig,
var det dina ögon jag fastnade för.
Andra gången jag såg dig,
var det ditt sätt att se på mig jag fastnade för.
Tredje gången jag såg dig,
var det ditt vackra leende jag fastnade och smickrad av.
Varje gång jag såg dig,
kände jag känslan av sann kärlek...

Och varje gång jag ser dig nu för tiden,
minns jag så väl hur fina dina ögon är,
hur du en gång såg på mig och
hur ditt vackra leende fick mig att smälta som en istapp i solskenet...

Men nu varje gång våra blickar möts,
 och ser in i varandras ögon,
ser jag att det inte är samma blick som tittar på mig...
Varje gång du ser på mig,
känner jag att det inte är samma känsla som förut...
Och varje gång jag ser ditt leende,
märker jag att det inte heller är desamma.
Det är stelt och fejkt...

Varje gågn jag tänker tillbaka på den tiden då det var vi,
förstår jag att det aldrig kommer bli som förut...
Den underbara och magiska stunden kommer aldrig komma tillbaka...
Det vi en gång hade var som en förtrollad värld,
helt underbart,
helt oslagbart.
Men så får det förbli...
Underbara minnen som inte kommer återupptas,
speciellt inte om du får bestämma...

Varje gång jag försöker glömma,
blir minnerna bara starkare och starkare..
Och saknaden blir större och större...
Förstår inte,
 varför kärleken ska vara som den är.
Förstår inte,
 varför kärleken ska finnas överhuvudtaget,
den krossar bara de känslor man en gång byggt upp...