zandrabroquist

---

Känslan av att komma in i värmen efter att ha varit ute & sprungit i nästan 1,5tim i kylan, e den känslan man länge har längtat efter. Att ta den där jobbiga löprundan å sedan bara hoppa in i en varm dusch och sätta på sig pyjamasen eller mjukiskläder och bara krypa ner i soffan med en kopp te, samt känna att det var ett grymt bra jobbat trots kylan. Känslan av att man kan uppkommer varje gång man har utfört ett träningspass som inte alls e så jätte kul egentligen, men som man fortfarande har utfört till 110%.
Den känslan fick jag efter löprundan med Mickis i söndags. Även om man anade att konditionen inte va den bästa så begav vi oss ut runt i samhället och till våran intervallbacke där vi skulle köra lite benstyrka samt uthållighet. Därefter sprang vi ytterligare en bra slinga i Järna innan vi begav oss hemåt. Trots underskattningen på våran kondition så kändes det inte alls lika tungt som det brukar/brukade kännas när vi varit ute och sprungit förut. Allting gick så himla lätt. Man hittade rätt i löpstegen och kom in i rätt andning under hela rundan. Det enda som jag tyckte kändes jobbigt var att mitt högra nyckelben värker och blir ihop klämt medan jag anstränger mig. Efter att man brutit det i 1,5 års ålder å att det inte har läkt ihop som det ska så är det en bidragande orsak att jag inte klarar av det tempot/längden på sträckorna som jag önskat.
Det sköna va framför allt att ha Mickis springande bredvid ens sida hela tiden. Utan henne hade det inte gått. Hon får en att bli motiverad å starkare/envisare på så pass många sätt att oavsett hur man mår och känner sig i kroppen så SKA/VILL man ut i spåren å bli svettig. Vi pushar varandra till tusen och hjälper varandra genom hela löpningen vilket känns riktigt bra! E grymt tacksam för allting.
Tro det eller ej, men löpning börjar bli allt mer roligt när man känner att utvecklingen går framåt och att man börjar inse att allting går bara man ger sig fan på att det går!
Somnade riktigt gött den kvällen å sov väldigt skönt hela natten! :D

Igår tillbringade man sin tid i skolan kl.8.30-11.15. Riktigt skönt å sluta tidigt... trodde jag.. Jag skulle sedan vara på skolansklinik kl.16.15-19.00 för att ta emot mina FÖRSTA och EGNA patienter!!!! :o
Tänk er själv hur situationen skulle kännas att redan, efter bara ½ år på högskola, ta emot egna patienter! Jag kan erkänna att jag kände mig inte alls redo för fem öre när jag begav mig till kliniken. Jag var så himla nervös... Trots min höga nervositet så slår inget den nervositeten som jag hade första gången jag skulle träffa Anton :o då va jag nära på å svimma flera gånger om, både innan jag ens hade satt mig på tåget, hela resan å sedan när man väl såg honom komma gående... Det ögonblicket kommer alltid att finnas kvar!
När man väl hade bytt om till sina klinikkläder, fått ett eget behandlingsbås och gjort i ordning för sina kommande två patienter så kände man sig nästan lite spyfärdig. Det va nu allting började, första steget på karriären :o    Våran handledare, Oscar, pratade lite med oss innan vi skulle gå och hämta vår första patient samt försökte komma med goda råd å lugnade ord, men det lyckades han inte med så jätte bra, hehe xP
När man hade ropat upp sin patients namn och gått till båset och börjat undersökningen/behandlingen så släppte nervositeten helt och hållet, efter abra 5min :o  Riktigt skönt faktiskt!
Allting bara flöt på som om man hade gjort det förut lixom. Jätte kul va de! Även om vi första årselever abra får behandla med massage så kändes det som om att patienterna va riktigt nöjda med den behandling man gav dom. Mina patienter ville boka upp sig på en ny tid diretk, vilket kändes skönt för mig. Man lyckades med det man gjorde - grym skön känsla! :D
Kom inte hem förrän 21.30. Då blev det att man tog ngt litet att äta, hoppade in i en varm dusch, satte sig framför tv:n med familjen innan det var dags att lägga sig efter den händelserika dagen :)
Ser fram emot nästa klinikpass redan - gott tecken på att de e det här jag vill jobba med i framtiden!