zandrabroquist

---

Mina humörssvängningar går verkligen upp och ner, eller så känner jag att det är blandade känslor hela tiden. Lite svårt å skilja dem åt, för det finns alltid någonting negativt eller som får mig å må dåligt eller iag lite sämre än vad man önskar. Jag känner just nu att det är både ock, men samtidigt svårt å förklara/beskriva vad det är som känns helt fel...
Ska försöka rabbla upp de glada känslorna för sig och de dåliga/ledsna känslorna i en annan.

Glada:
* Trivs som fan i skolan med både klasskamrater och lärare
* Kommer betydligt närmare min familj nu än på mkt länge
* Fått intresset för massage
* Träffa Madde förra helgen å återskapade våra minnen igen
* Börjat utnyttja min lediga tid, med att börjat plugga lite smått
* Börjat tänka på vad jag stoppar i mig för skräpmat/dryck
* Inte festat på över 1.5 månad
* Gått ner lite i vikt
* Börjat umgåtts med Martin :)
* Snön börjar försvinna
* Solen har börjat titta fram å temperaturen har stigit
* VÅRKÄNSLORNA ÄR HÄR!!! :D

Dåliga/ledsna:
* Saknar Anton mer än någonting annat
* Älskar Anton merän någonting annat
* Inte hört från Anton sen 6dec
* Tänker på Anton HELA tiden
* Påminns om Anton hela tiden
* Träningen går inte lika bra som förut
* Känner stressen av allting hela tiden
* Slarvat mkt med studierna
* Känner mig allmänt nere/hängig
* Inte träffat Sofia å Mickis på jätte länge
* Saknar Malin som bor i Lund :(
* Känner mig inte nöjd med mig själv, utseende mässigt

osv....

Känner att en stor anledning till att jag mår lite som jag gör e pga. allting med Anton...
Jag kan lixom inte glömma honom eller få mina känslor att försvinna även om jag vet att det vore det bästa för mig just nu + att situationen är som den är mellan oss... Men detär så himla svårt tanke på att han är å har varit min allra första å största kärlek här i livet, å såg en framtid ihop med honom... HAn gav mig minnen som alltid kommer finnas kvar å som kommer ha så himla stor betydelse för mig...
Jag tror även att jag e rädd för att glömma honom, vilket oxå leder till att jag e lite "nja" till att träffa andra killar eller gå ut på krogar nu den senaste tiden... Har lixom hellre velat varit hemma med familjen och bara försökt å inte tänka så mkt på allt den som har hänt ...
Känner att jag skulle behöva ta tag i mitt liv och leva i nuet, istället för att gräva mig djupare in i min lilla grotta som jag har bosatt mig i... Det känns verkligen att jag har gjort det tanke på att t.o.m. nga klasskamrater säger att jag tillbringar mer tid i grottan än ute i verkligheten, vilket inte känns så jätte kul å höra från personer som man inte ens har känt i 7 månader som ser redan nu vem jag har börjat bli...
Jag vet att jag BÖR ta ett steg framåt när det gäller allt för mitt eget bästa men samtidigt så är det lättare sagt än gjort, precis som i många andra sammanhang här i livet..
Man vill inte göra saker, för sitt eget bästa, utan man vill vara kvar i den lilla bubblan då allting en gång var som bäst... Det är så man vill ha det...
Jag älskar å saknar verkligen Anton men snart känns det som om att det är dags att gå vidare trots alla känslor och tankar, samtidigt som att man själv verkar ge dom signalerna, som jag innerst inne vet meninte vill ta åt mig...

Like you said: Love is hard and difficult, but the most wonderfully feeling a human ever can have...