zandrabroquist

 

Jag kan börja med att säga att i min släkt så har alla varit/är man både bredaxlade och har en kraftig benstomme, så arvsanlagen har inte varit dom bästa för mig redan från födseln...

När jag föddes var jag som en köttbulle. Jag va kort (48cm) men vägde konstigt nog bara 3170g. Tyvärr så kunde mamma inte amma mer än någon vecka då hon inte fick igång mjölkproduktionen så redan efter en månad så började jag med modersersättning. Snabbt därefter så märkte mina föräldrar att jag aldrig blev mätt, utan ville bara ha mer å mer. Det fanns inget stopp och snart syntes det även på min kroppsbyggnad. Jag åt fullkornsvälling redan vid 2-3mån ålder vilket är jätte tidigt. Ju äldre jag blev desto mer åt jag (självklart) & vid 1-års ålder så såg jag ut som en buddha (enligt mig själv). Självklart så växte jag ikapp vikten så småning om men tittar man tillbaka på bilder från min barndom så va jag stor för min ålder.

 

 

Ju äldre jag blev desto mer började jag träna. Jag började spela fotboll i tidig ålder och bara något år därefter så började jag även med basket. Jag såg mig själv som en av killarna. Jag va inte så tjejig av mig å de ser man även på alla bilder sen jag va liten å börja få egen vilja på klädersval osv. Jag skulle BARA ha stora pösiga byxor å tröjor, inget smink eller kjol/klänning, umgicks mycket med killkompisarna speciellt på rasterna i skolan då vi spelade mycket fotboll å basket (hade jätte många tjejkompisar redan då som jag även umgicks med men de va inte riktigt lika sportintresserade som jag va- umgicks hela tiden på fritiden), va rätt finnig osv.  Min syn på utseendet va då inte alls viktigt som ni kanske märker !

 

När jag började i åk 8-9 började jag sminka mig lite lätt, använde kjol/klänning/ leggings å tajta jeans. Då använde jag väldigt sällan stora kläder, då kände jag mig bara tjock. Det va som om man vände blad i en bok. Då va utseendet helt plötsligt jätte viktigt.

Det va iofs i den åldern som man vart mer killintresserad, första crushen (kärleken) osv. Ja ni vet va jag syftar på, man kommer in i ett helt annat stadie i livet som man ville upptäcka.

 

Som jag har nämnt i något inlägg tidigare så har jag alltid haft svårt att hålla vikten. Jag älskar mat å har alltid gjort. Tyvärr så har det även synts på min kroppsfigur då det väldigt lätt fastnar på mig. Hur mycket jag än har tränat eller tränar så har jag ändå aldrig lyckats hålla min vikt eller gått ner. På något sätt så har jag gått upp i vikt även om jag i perioder inte åt några sötsaker alls. Jag hittade lixom ingen metod.

 

Alla mina tjejkompisar är å har alltid varit smala å smärta, trots att de inte har tränat så mycket. Ja de har troligtvis andra arvsanlag och gener än va jag har å de e inget man kan göra åt men jag måste erkänna att jag alltid har känt mig stor jämfört med dom. Jag kan nog inte säga att jag någon gång har varit överviktig så men det har alltid funnits något att ta i så att säga.

Sen jag började se mig själv som en individ, en tjej å inte en bland grabbgänget, så har även typiska tjej tankar även dykt upp. Ja ni tjejer vet va jag syftar på.

Sen jag ansåg att utseendet är rätt viktigt i dagens samhälle så vart allt jobbigt för mig. Sen dess har jag alltid tyckt att det har varit jobbigt att visa mig i underkläder på gymnastiken i skolan eller i omklädningsrummet när man har haft matcher. Det har varit jobbigt att shoppa med polarna å man måste köpa en eller två storlekar större än de andra för att plaggen ska sitta bra på min kropp. Det har varit jobbigt å obekvämt att ha tajta kläder (oavsett om det är ett linne, en t-shirt eller en klänning/ett par byxor) just för att jag har trott att "då kommer ju fettet synas" osv.

Jag såg bara allt negativa redan i ung ålder, inte något positivt alls. Jag visade mig alltid glad å lycklig vilket jag va till 99% i min kompiskrets också men när jag väl va själv så kom alla dessa tankar.

Jag va avundsjuk på polarna eller andra tjejer på stan som va smala å snygga. Behövde inte tänka så mycket på va de åt för att inte gå upp. Kunde få vilken kille som helst på fall osv.. Varför kunde inte jag vara som dom?

 

Förutom stora å höga krav på mig själv så har jag även haft det från mina föräldrar (speciellt mamma). Ni som känner mig sen tidigare å från verkligheten vet att jag å mamma bråkade 24/7 om allt- maten, skolan, måste träna, vikten, utseendet osv. Det kunde inte gå en dag utan att grälandet uppstod..

Så pressen från henne kom automatiskt. Många gånger så vart de att jag stängde av allt de hon sa, vilket då ledde till att jag gick upp ännu mer. Hur dåligt jag än mådde å kände mig i min egen kropp så ville jag bara göra tvärtemot av va hon sa.

När hon jämförde mig me mina polare (angående vikt å utseende å synen på kost) så blev jag inte bara arg utan även väldigt besviken å sårad. Flera gånger så blev de att jag skrek: "om du nu vill att jag ska vara som ... kan du väl ta henne som dotter istället!!! Du vill ju ändå inte ha mig!" Osv.

 

När åren gick så blev de bättre mellan oss som familj. Självklart va vikten ett problem för mig fortfarande men jag slapp höra tjatet om att jag måste tänka på va jag stoppar i mig flera gånger om dagen.

Jag tror ärligt att vändningen kom när jag va med om djup depression andra året på gymnasiumet (kan berätta mer om det i ett annat inlägg). Jag har nog aldrig sett mina föräldrar SÅ oroliga för mig någon gång.

Jag åt ingenting på 2 v, tränade 7dagar i veckan, svimmade flera ggr i veckan, gick ner 20kg på drygt 2 mån, va otrevlig morät allt å alla m.m. Jag va bara skin å ben. Min dåvarande kille nämnde flera gånger att för varje gång han kramade mig så försvann jag mer å mer i hans armar.. Ni förstår att jag inte mådde så jätte bra kanske...

När jag vägde som minst tyckte jag fortfarande att jag va tjock och ful (va säkert nere på 55 kg på.mina 175 cm). Jag såg inte allvaret i det hela. Jag såg inte att jag va inne i en aneroxia varning flera gånger om. Jag stirrade mig blind på att "jag måste banta, jag är ful å tjock, ingen vill ha mig" osv.

Det gick så pass långt att jag t.o.m. skar mig i handleden och fick åka in på psyk.

Som sagt jag kan berätta mer senare för de e fler orsaker till varför jag hamnade i den depressionen..

Det tog nästan 1 år innan jag kom på fötter någorlunda igen efter depressionen. Jag gick sakta upp kilona jag hade tappat. Tyvärr hade jag ju även förlorat massa muskler så jag va jätte svag i hela kroppen å hade ingen ork.

 

Sommaren 2012 va jag inne i en sån period att jag kunde äta 2 stora chips påsar i veckan + massa godis å annat snacks. Jag mådde psykiskt dåligt igen men inte så pass att jag hamnade i ytterligare en depression. Denna gången va det istället att jag tröståt istället för att matvägra. Det ledde till att jag gick upp till hela 82kg (jag har aldrig någonsin vägt så mycket, inte ens när.jag va höggravid dagen innan förlossningen- vägde då 81 kg). Det va inte bara muskler utan de mesta va fett. Mina kläder blev för små, börja dölja kroppen med stora pösoga kläder igen, den här glada tjejen som älskade att träna hade försvunnit å allt va bara dö jobbigt. Bråken hemma uppstod igen vilket ledde till att jag åt ännu mer...

Nära å kära började små viska å kom till mina föräldrar  å påpekade att jag hade gått upp i vikt osv. De gjorde mig ännu argare att de inte kom direkt till mig å sa de utan jag fick höra de av mamma, som i sin tur la upp det på fel sätt kan jag tycka. Nu i efterhand förstår jag varför de inte vågade prata med mig om det. Vikt är generellt ett väldigt känsligt ämne (oavsett kön), å ser man att någon mår som den gör så vill man kanske komma med en sån kommentar som "ser att du har gått upp i vikt. Hur mår du egentligen?" eller något sånt.

I november samma år så bestämde jag mig för att ta tag i livet å gå ner till min normal vikt på 70 kg ca.

På knappt 2 månader så hade jag gått ner till 75 kg, och det va då jag träffade mannen i mitt liv- Micke (26/12-12)❤ Tack vare honom (utan att han visste om det) så fick han mig att gå ner till min målvikt å lite till. Man brukar säga att när man blir kär så fastnar kärlekskilona på kroppen, att man går upp i vikt, men i mitt fall så va de tvärt om. Jag gick ner till 67 kg vilket jag inte hade vägt på länge. Då hade jag ändå inte gjort något speciellt för att gå ner. Tränade 2-3 ggr/v , käkade på pizzerian här hos oss säkert 2ggr/v å en hel del snacks på helgerna. Trots de så gick jag inte upp i vikt. Hur kom de sig? Det är fortfarande ett mysterium för mig haha😝

Micke och svärföräldrarna tyckte redan då att jag va för smal å att det inte skulle göra något ifall jag gick upp något kilo.

 

Jag blev snabbt gravid (endast 3 mån in i förhållandet) & gick upp 11 kg totalt. Som jag nämnde här ovan så vägde jag mindre dagen innan förlossning än va jag gjorde när jag vägde som mest. Sjukt egentligen atät jag kunde låta de gå så långt!!!

Efter förlossningen så tappade jag alla mina graviditetskilon på bara 1 mån men då va inte tankarna att jag va tjock utan då va de mer "shit va smal jag har blivit så pass fort! Syns ju inte ens att jag har varit gravid". De e konstigt de där att tankarna ändras så pass fort ändå.

När jag väl hade kommit i rätta med att leva som mamma så kom dom tidigare tankarna tillbaka "fan nu måste jag träna bort allt det här mjuka å överflödiga huden på magen". 

 

Än idag så kan jag känna att det går upp å ner. Alla jämförelser med tjejkompisarna finns kvar i huvudet men jag har samtidigt börjat tänka så att "jag har faktiskt fött ett barn, å inte dom. De e klart att min kropp är mer uttöjd än deras" osv. De e kanske fel å säga men nu kan jag ju "skylla" på en graviditet. Va hade jag förut? Ingenting.

Jag känner mig fortfarande inte nöjd med hur kroppen ser ut å känner mig inte tillräckligt snygg å sexig som jag vill, men jag har lärt mig att jag MÅSTE älska mig för den jag är å hur jag ser ut. Jag har träffat killen i mitt liv å han älskar mig för den jag är❤ jag är mamma till världens finaste å mest värdefullaste son, som älskar mig för den jag är ❤ jag har världens bästa föräldrar å lillebror samt släkt å vänner som älskar mig för den jag är ❤  vad mer kan jag önska mig?! Självklart så kan jag gå ner något kilo till om det är så men vad tjänar de till egentligen när jag redan har allt värdefullt i livet som jag vill ha ❤

Jag kommer vilja gå ner något kilo till och i cm men om det tar 1 månad eller flera år, det gör faktiskt ingenting. Jag har börjat insett (det har tagit tid) att det finns viktigare saker och viktigare personer i mitt liv än ett par kilon hit eller dit, att tiden inte spelar någon roll.

 

Jag är inte nöjd med min kropp eller hur jag ser ut & det finns många kroppsdelar som jag skulle vilja förändra. Så kommer jag alltid att känna å tycka, men samtidigt så finns det människor som älskar mig för den jag är idag så jag MÅSTE försöka börja se det poistiva å öjusa med mig själv. Jag MÅSTE börja se mig själv ur andras ögon.

Det är självklart något som kommer ta tid men det är något som jag tänker jobba på. Jag har hela livet på mig å jag vet att jag har både älsklingen å familjen/vännerna vid min sida idag, imorgon å för alltid ❤

Ni alla är guld värda! Älskar er mer än ni anar ❤

 

Märkte nu att de vart ett jätte långt inlägg med kanske inte så jätte intressanta tankar men kände att de va dags att skriva av sig lite. De e kanske inte någon som orkar läsa men då har jag ialla fall fått ner det jag länge har försökt..

Jag vill att ni lovar mig en sak å de e att ni tänker på detta:

 

 

Det får vi inte glömma även om det är lätt hänt !

 

Puss å kram på er ❤