zandrabroquist

ÄNTLIGEN (!!!) kommer min förslossningsberättelse, drygt 2 mån senare. Bättre sent än aldrig, eller hur e de man brukar säga..
(Kommer vara en hel del klockslag i texten och de är tagna utifrån min journal, så de e inget jag har lagt på minnet. Även en del mått och termer har tagits från journalen. Eftersom vi inte hade något namn på Casper vid de här laget så nämner jag honom som lillkillen).

Jag var beräknad den 21 maj 2017. Ni som har hängt med ett tag här och känner mig in real life vet att jag hade rätt mycket ångest att det snart va dags. Inte för självaste förlossningen och smärtan utan det var för att jag tyckte att hela graviditeten hade gått alldeles för fort. Jag va inte redo att släppa taget om magen, inte redo att förlora lillemans rörelser inom mig och allt annat som hade med graviditeten att göra. Många tycker nog att jag e rätt konstig när jag skriver detta, men jag mådde betydligt bättre som gravid än icke gravid. Jag kände mig för en gångs skull fin, va för en gångs skull nöjd med min kropp och ÄLSKADE verkligen känslan. Allt hade med att jag va gravid och hade min fina mage. Alla i min omgivning sa att jag va som gjord att vara gravid tanke på hur båda mina graviditeter har sätt ut och hur jag har mått - dröm graviditeter.
Samtidigt som jag hade denna ångest så va längtan efter lillman enorm. Ju närmare BF vi kom desto mer redo kände jag mig att få träffa vår nya familjemedlem och få följa hans utveckling här i livet samt lära känna honom, samtidigt som en del av mig fortfarande skrek "NEEEEJ" . Hur mycket jag än älskade å vara gravid å hur stor ångesten än va så va längtan betydligt större. Vet inte om det har med att det här troligvis e sista gången som jag kommer få uppleva denna känsla men jag antar de.
När vi väntade Theo så fick vi till oss att han troligtvis skulle komma tidigare då han va fixerad så pass tidigt (v.30) men då gick vi över 5 dagar. Denna gången så räknade jag nästan med att lilleman skulle komma tidigare av någon anledning men jag hoppades på ett sätt att jag skulle gå över (men ej så pass att jag skulle bli igångsatt).

Som jag tidigare har nämnt så fick vår familj en rejäl å hemsk chock onsdagen den 17 maj. Nämnligen att en väldigt nära person till oss meddelade att "hen" hade fått tillbaka cancern, som (enligt läkarna) inte gick att göra något åt. Den hade spridit sig så pass mycket och till så pass viktiga organ (levern och lungorna bl.a). Så himla hemskt och orättvist!!!!! Detta bidrog till rejäla sammandragningar för mig som kom varje gång jag bröt ihop i gråt, dvs hela dagen och kvällen samt grät mig till sömns. Det va inte så att tårarna rann sakta nerför kinderna utan jag hyperventilerade verkligen. Så pass att jag fick jätte ont i bröstet, svårt å andas å visste inte va jag skulle ta mig till. Fick även ont i sidan/midjan, men de hade med sammandragningarna att göra.
Hade inte min mamma varit hos mig den dagen (älsklingen jobbade och Theo va på dagis) så vet jag inte hur jag skulle ha reagerat eller hur jag skulle ha betett mig. Betydde extremt mycket att hon stannade kvar hos mig tills älsklingen kom hem. Mamma gjorde allt för att jag skulle försöka tänka på annat även om de va rätt omöjligt, vilket hon förstod. Hon va i minst llika mycktet chock som vi andra.
Den kvällen blev de att jag å älsklingen satt nerbäddade i soffan å bara höll om varann. Mot slutet så blev de att jag pusslade å han gibbade. Vi behövde vara för oss själva en stund innan läggdags även om man kan tycka att vi borde ha varit tilsammans hela kvällen efter ett sånt besked. Jag grät mig som sagt till sömns runt midnatt men vaknade säkert en gång i timmen å bad äsklingen krypa ner bredvid mig. Dock kröp älsklingen inte ner förrän närmare 5 tiden på morgonen, den 18 maj (han hade tagit ledigt resten av veckan).

Jag vaknade till vid 7 tiden ca å kände att de va något som va på gång med min kropp. Inga värkar eller så utan bara en annorlunda känsla. Theo sov som en stock i sin säng å älsklingen likaså. Jag gick på toaletten, drack ett glas mjölk och la mig igen. Somnade inte om utan låg bara å tänkte på gårdagens besked samtidigt som jag kände på mig på något sätt att idag skulle vara den dagen då vi blev 4 i familjen<3
Precis som min misstanke så fick jag som ett lättare magknip i magen vid halv 8- första förvärken (tror att de va en förvärk ialla fall, reflekterade aldrig hur en förvärk kändes när jag väntade Theo då allt skedde på natten) hade satts igång. Låg kvar en stund innan för att se om jag bara hade inbillat mig eller inte. Jag klev upp å ringde förlossningen strax innan kl.8. Mest för att kolla om det fanns plats på Södertälje sjukhus eller om vi blev tvungna att bli omplacerade till ett annat sjukhus, samt om det kunde vara förvärkar jag kände av eller om de till och med kunde vara riktiga värkarna. Självklart va de upptaget så då passade jag på å ringa min mamma så hon fick komma in å lämna Theo på dagis. Va ett väldigt lugnt samtal som i stort sätt löd så här:

- "Godmorgon mamma, bara så du vet så har värkarna satts igång så skulle du kunna komma in och lämna Theo på dagis? Jag e inte så värst sugen på att gå dit med värkar + att Micke behöver sova tills de e dags att åka in då han la sig kl.5 i morse"

- "Godmorgon! Är det bråttom in? Har du ringt förlossningen och kollat om det finns plats? Nej det är klart. Jag går upp och gör mig klar nu direkt så kommer jag in"

- "Det va upptaget när jag ringde men ska försöka igen när vi har lagt på. För vet inte om det bara är förvärkar eller de riktiga värkarna tanke på att jag inte reflekterade något med Theo + att jag inte har så värst ont för tillfället men att de kommer regelbundet var 7:e min och håller i sig i ca 30-40 sek/värk"

- "Okej, men hör av dig när du fått tag på förlossningen så jag vet lite mer. Har jag inte hört något innan jag e klar så åker jag ändå. Ha allting klart så de bara e å åka sen när de e dags. Puss å kram vi ses om en stund"

- "Allt har varit klart sen någon vecka sedan så allt är lugnt på den fronten. Det gör vi. Puss å kram. Tack igen"

Jag ringde förlossningen och där fick jag inget direkt svar på om det va förvärkar eller riktiga värkar å de e självklart svårt å avgöra via telefonen och när man inte ser personen (mig i det här fallet) men hon sa att tanke på att de ändå håller i sig så länge och kommer regelbundet så misstänkte hon att de riktiga värkarna hade satts igång. Hon frågade även hur jag mådde och kände mig. Om jag behövde åka in nu direkt eller kunde avvakta en stund hemma. Allt berodde på hur jag mådde. Jag sa att de va lugnt än så länge och att de inte gjorde alltför ont. Tackade för mig och la på luren. Precis när jag hade pratat med dom så ringde mamma och sa att hon va på väg samt frågade va de på förlossningen hade sagt. Berättade allt å la sen på luren.
Väckte älsklingen vid 8.15 tiden och förvarnade honom att värkarna hade satts igång men att vi inte behövde åka in ännu. Han va så lagom trött men "piggnade" till när han hörde att värkarna va igång. Han ringde sina föräldrar för att berätta att allt va på gång å att vi så småning om skulle åka in. Hörde bara vissa meningar/ord av samtalet då jag hade fullt upp med att ta mig igenom värkarna och ta hand om Theo (klä på honom, ge frukost osv). De jag hörde som ändå va lite komiskt va "... å nu ska kärringen in å föda också....!!!" haha. Bjussar på den kände jag, tanke på att allt skulle hända samtidigt. Gårdagens besked och nu detta.

Mamma kom farande vid halv 9 tiden ca å de första hon sa va typ "Har du verkligen värkar? De syns ju inte på dig att de e på gång. Hur ligger vi/ni till med allt?". Hon tog över ansvaret av Theo medan jag vankade runt i huset med tätare värkar men utan att visa min smärta samt packade ner mobilladdare. Höll händerna under magen å typ "gungande" den upp å ner. Älsklingen klev upp å frågade hur jag mådde å om han hann sätta sig ner å dricka lite kaffe medan han startade sitt ps4. Jag sa att kaffe kunde han dricka men att börja gibba kändes inte riktigt som ett bra tillfälle tanke på att värkarna hade blivit allt tätare.
När de va dags för mamma att lämna Theo så kände jag att värkarna kom va tredje minut ca och ansåg att de va dags att åka in tanke på att de gick så fort första gången. Va inte så sugen på att chansa. Jag ljuger om jag säger att jag inte hade ont för de hade jag, men på något sätt så hade jag för mig att de gjorde ondare när jag vänta Theo. Kan iofs ha med att jag nu visste hur jag skulle behärska mig själv å smärtan på bästa sätt. Jag va förberedd på ett helt annat sätt än sist. Men ialla fall. Älsklingen skulle egentligen inte fått köra tanke på att han hade suttit uppe hela natten å tagit någon whiskey (sista tog han nog runt 3 tiden eller något sånt) men i det här fallet så blundade vi båda för de faktiskt. Jag kunde inte köra å att vänta på en taxi va inte ens ett alternativ då jag kände att NU måste vi åka in.
Hemifrån oss ner till Södertälje sjukhus så tar de ca 3min å köra å på den tiden så hann mellanrummet mellan värkarna gå från 3 min till 1 min. Smärtan hade nu stigit i grad å de va inte läge för älsklingen att skoja till situationen (vilket han förstås försökte med). Messade Mickis att vi va på väg in, men de va nog den enda kompisen som jag hörde av mig till.

Väl inne på BB (kl.9.11) så fick vi prata med en barnmorska/undersköterska om hur jag mådde. Smärtan då va kanske en 7 av 10 så den gick fortfarande att skaka bort någorlunda "lätt" (jag har som sagt en riktigt hög smärttröskel). Hon sa att det tyvärr inte fanns några undersökningsrum lediga just då men att en mamma snart skulle förflyttas och att jag skulle få hennes rum och då få undersökas. Jag fick vänta i matsalen så länge och fylla på med vätska. Kände dock inte att jag ville dricka alltför mycket då jag inte ville springa på toaletten för då skulle de troligtvis kännas som om att jag skulle föda på toaletten, vilket jag förstås inte ville.
Medan älsklingen satt i matsalen med en kopp kaffe så gick jag fram och tillbaka i korridoren, gungade med magen upp å ner samtidigt som jag försökte tänka på annat. Kändes som om att allting gick jätte fort men ändå inte tanke på att smärtan blev allt starkare för varje minut. Från att gå runt gungande å ändå kunna andas i stort sätt normalt till att stå framåtlutad över ett handfat å känna en extremt illamående/svimkänsla samt anstränga mig för att andas någorlunda normalt, tog endast 15min (klockan va alltsa strax innan 9.30). Älsklingen kom flera gånger å försökte dra till skämt (ett va bla. att han kom upp bakifrån när jag stod framåt böjd över handfatet å la händerna på min höft å sa något i stilen att de va en "bra" position för att ha lite mys haha- han fick ett leende å en blick av mig som sa att han får vänta någon vecka innan vi kan mysa igen då de inte va läge för det just här å då) för att jag skulle tänka på annat men jag ansåg att de inte va läge för sånt just då även om jag inte kunde låta bli att dra lite på smilegroparna de flesta av gångerna. Hur ont jag än hade å hur trött älsklingen än va så va de grymt skönt att han försökte få mig att tänka på annat som sagt å ville att vi skulle se denna händelse som något roligt och händelserikt. Att det skulle bli en magisk upplevelse, de visste vi redan när vi kom in till förlossningen, men så händelserik som denna? Nja de hade vi inte räknat med.. Kommer till de senare.

När svimkänslan å illamåendet blev allt starkare å vi fortfarande inte hade fått komma in till något rum bad jag älsklingen gå å checka läget. Kändes verkligen som om att krystningsvärkarna inte va långt borta nu å att lilleman snart va på väg ut. Precis när jag hade skickat iväg honom så mötte han en barnmorska som va på väg mot oss. Vi fick inte komma in i förlossningsrummet direkt utan vi mellanlanda i undersökningsrummet. Barnmorskan va en student och hade endast 3 mån kvar innan hon va fullt utbildad. Hon ställde lite allmäna frågor som t.ex tidigare graviditeter, hur långt gången jag va nu, om jag va överkänslig mot något osv. Hon satte det där "bandet" runt magen så de kunde lyssna på lillemans hjärtslag, tog mitt blodtryck, kände hur lillkillen låg i magen. Hans hjärtslag va 135slag/min vilket lät väldigt fint. (Hur underbart de än e att höra hjärtslagen så har jag varit väldigt nervös varje gång. För tänk om de inte skulle slå som de ska. Vet inte hur jag skulle reagera då...)
Barnmorskan sa även att jag andades väldigt lugnt igenom värkarna trots att de nu endast kom med 30 sek mellanrum. Jag själv skulle ha beskrivit in andningen som om att jag hade sprungit ett maraton, men tydligen så va de inte så farligt. Genom varje värk så hängde jag över älsklingens axlar å de va otroligt skönt att känna hans närhet å stöttande. Jag bad om lustgas då de nu gjorde extremt ont å kände att jag behövde ha lite avlastning genom värkarna även om jag endast ville ha ytterst lite effekt av lustgasen. Älskligen förstod inte riktigt varför jag inte tog mer lustgas så ja slapp ha så ont men envis som jag e så ville jag klara mig på de minimala. Dock så kunde jag inte få det förrän vi hade kommit till förlossningsrummet då de inte hade tillgång till någon i rummet som jag va i.

Nu hade klockan blivit 9.50 ca och vi hade kommit in i självaste förlossningsrummet. Jag fick lustgasen kl.9.57 och trots att de va minimal lustgas så kände jag att de gav tillräckligt mycket effekt för att jag skulle slappna av lite iallafall. Sjukt ont gjorde de fortfarande och trots att de va andra gången vi skulle gå igenom en förlossning så hade man glömt hur smärtsamt de faktiskt va. En otroligt magisk känsla å upplevelse men en obeskrivlig smärta.
Härifrån så gick ALLTING väldigt snabbt. Barnmorskan mätte hur mycket jag va öppen (helt öppen tydligen) och eftersom fostervattnet inte hade gott än så kände de lite "hur det låg till" om de va så att de blev tvugna att sticka hål på hinnan eller inte. Hon som va handledare till barnmorskestudenten (hon utförde hela förlossningen) sa att vattnet skulle gå när som helst av sig själv och jag skojar inte när jag säger att de tog max 10 sek efter att hon hade sagt de så gick vattnet (kl.10.10). Hade glömt helt hur de kändes å till er som inte har varit med om detta någon gång så känns de som om att man kissar på sig efter att ha hållig sig i en evighet (går inte knipa å stoppa de haha). Vattnet va väldigt klart. De kände även hur lilleman låg. De va hela tiden beredda på att jag skulle börja krysta tanke på att lillkillen låg så pass långt ner å kunde vara "redo" när som helst att bemöta världen.
Kl.10.17 va de dags att börja krysta. För att minska risken för sprickning så höll barnmorskan varma handdukar och perinealskydd nertill. Har inte för mig att de gjorde något sånt under första förlossningen, men de va rätt skönt att känna de där varma mot ens hud då man e så pass öm å extremt känslig generellt under denna process. Älsklingen höll min hand hela tiden, pussade den och berättade hur stark samt duktig jag va. Hans engagemang under hela förlossningen och stöttande betydde extremt mycket för mig. Det va verkligen VI som gick igenom förlossningen, inte bara jag utan VI. Vi krystade ut vår son tillsammans ! Det kändes verkligen som om vi gjorde halva jobbet var även om de va jag som gjorde de fysiska jobbet.

Plötsligt hördes det ett skrik i rummet. Det va inte jag som skrek, utan det var vår son. Vår älskade krabbat börja skrika innan han va helt ute. Så fort huvudet hade krystats ut så hördes skriket. De resterande krystningarna bara "flöt" på. Från att jag hörde skriket tills att hela han va ute så kändes de knappt som om att jag behövde krysta. Glädje tårarna bara forsade nerför mina kinder, jag kände älsklingen trycka lite extra i min hand å en puss på mitt huvud samtidigt som jag hörde honom säga "Fan va grym du är älskling! Så jävla stark!". Lillkillen hade skött magen precis innan han kom ut så barnmorskan fick torka av honom lite snabbt innan han lades på mitt bröst för att få mat. Han greppade tag i bröstet direkt å började suga. Skönt att amningen kom igång direkt så vi slapp tänka på det. Trots att han nu hade lite avföring på kroppen så va han så otrolilgt fin och söt och.... LITEN!! Inte ett dugg skrynklig som en del bebisar faktiskt kan vara när de föds. Han va hur slät å fin som helst! Såg precis ut som en mini Theo å de va de första älsklingen sa när grabben låg å snuttade på mitt bröst. Älsklingen fick sen klippa navelsträngen<3

De mätte och vägde lillkillen:
* 52 cm lång
* 4144 g
* 36 cm i huvudomfång
* Gulsot (på gränsen till att han skulle få ligga i en sån där kuvös, va de nu heter)
* Föddes kl.10.27

Han va inte så liten trots allt! Jag som alltid hade drömt om en liten kille då Theo va rätt stor när han föddes (51 cm & 3816g). Denna dröm slog inte in denna gången heller haha. Men va så otroligt lycklig å glad att allting hade gått så lätt å smidigt, samt att han mådde hur bra som helst!
Så här långt så hade allt gott väldigt fort å "smärtfritt" utan komplikationer. Från att första värken sattes igång tills att sonen låg på bröstet så tog det endast 3tim, varav 1tim på förlossningen (sen vi fick undersökningsrummet).
Därefter så va de dags att krysta ut moderkakan också. Det va här det där händelserika som vi gärna hade velat slippa började lite smått. Moderkakan krystades ut helt spontant kl. 10.52 och bedöms vara fullständig, dock så fanns det eventuellt hinnrester kvar inne i livmodern som de blev tvungna att få ut (kunde bidra till akut operation om de inte fick ut allting). Jag blödde ca 535ml i samband med moderkakans utgång. Barnmorskorna masserade livmodern flera gånger för att de skulle se om de fick ut de resterande hinnresterna. De kollade även om jag hade spruckigt något och om jag eventuellt behövde sy något. Skönt att jag slapp det denna gången (minns hur ont de gjorde första gången)! Jag fick även testa knipa så att de inte hade blivit några komplikatiner där (rutinkollerna). De tröck även på magen/livmodern för att se om de fick ut hinnresterna successivt.
Jag hade börjat få extrema eftervärkar som kändes som krystningsvärkarna i smärtgrad så älsklingen fick hålla i skrutten medan jag försökte koncentrera mig på smärtan. För att inte tänka så mycket på smärtan så tittade jag hela tiden på far å son kärleken som spred sig genom hela förlossningsrummet. Blicken som älsklingen gav både mig å lillkillen visade så mycket värme å kärlek. Den beskrev så pass mycket mer än va vi behövde säga till varann. Känslan va obeskrivlig och så magisk. Det osade så mycket kärlek i rummet.
Kl.12.09 när de kom å tittade till hur blödningen va så såg de att blödningen fortsatte med koagler. PVK (perifer venkateter) sattes, BAS- och koagulationsprover togs (BAS= ett prov som tas för att kontrollera blodgrupp & för att göra en screening av blodgruppsantigener). Även en läkare informerades att min blödning va så pass kraftig fortfarande och att jag hade så pass ont. Hade väldigt svårt att tänka på annat än smärtan. T.o.m. älsklingen såg att jag hade riktigt ont å led med mig. Han såg även att jag bleknade i hyn mer å mer.

Från ena sekunden till den andra så gick det från att vara en barnmorska i rummet till att vara tre barnmorskor (ena va studenten som förlöste mig), två läkare och två undersköterskor varav en av dom antecknade allting som sades å utfördes. Jag såg en rädsla i älsklingens blick när rummet fylldes med alla människor och hur pass hjälplös han kändes sig, där han satt på sin stol med vår nyfödda son. Jag låg i sängen med enorma smärtor och visste inte va jag skulle ta mig till. Jag sa flera gånger att det gjorde ondare nu än under självaste förlossningen (ni som har fött barn kan relatera till smärtan någorlunda iallafall) och mer eller mindre försöka slå bort läkarens händer så fort hon tröck för fulla muggar på min mage/livmoder med hela handflator och med hela hennes kroppsvikt. De va nästan så att en barnmorska blev tvungen att hålla i mina händer för att jag inte skulle slå bort läkarens händer. Jag har aldrig bitit ihop så mycket och haft så ont som jag hade då. Jag grät till och med, så ont hade jag. Fy fan alltså!!! Ju mer de tröck desto ondare gjorde de förstås å tillslut så bad jag om lustgas å att de skulle höja den rätt så rejält för att lindra smärtan lite. Vet inte om smärtan minskade direkt men helt borta va jag iallafall. Dyngrak på lustgas med en enklare beskrivning. Har aldrig känt mig så här full någon gång när jag druckigt alkohol så de va en ny upplevelse kan jag ju erkänna. Läkaren fick t.o.m. säga till mig när de hade fått ut all placenta att "Zandra, du kan ta bort lustgasen nu". Det tog säkert 5-10 sek innan jag ens uppfattade va dom sa å tog då bort lustgasen å bara släppte taget om "masken". Älsklingen små log lite då han aldrig har sett mig så groggy men samtidigt så märktes de på honom att han (vi) gärna hade sluppit denna process med extrema blödningarna å smärtan. Min smärta hade avtagit lite när den sista placenta biten hade kommit ut samt blödningen i livmodern hade tryckts ur min kropp. Jag frös som aldrig förr, vilket inte va sa konstigt tanke på att jag hade tappat ca 2.1 liter blod under denna process. Jag låg med säkert 5-7 st sjukhusfiltar å ändå så frös jag extremt mycket samt va alldeles kallsvettig. Det va ganska omöjligt för mig att mysa med lillgrabben just i den sekunden hur mycket jag än ville känna hans närhet. Jag behövde få upp värmen, bli av med lite av lustgasen som jag hade andats in samt piggna till lite innan han fick komma tillbaka till mig för att få mer mat. Jag höll på å somna flera gånger om pga utmattning men lyckades hålla mig vaken.

Under dessa händelserika 40 min (12.09 -> 12.50) så hände de extremt mycket. Ringer-Acetat kopplas (1000ml) kl.12.18 och Hb ligger på 118. Urintappas och får methergine 0.2mg samt 1ml administreras iv. Uppmätt blödning 1565 ml , sammanlagd blödning på 2100 ml kl.12.23. Fick då förstärkts syntdropp kopplats.
Den andra PVK sätts strax efter halv 1 och ytterliggare ett Ringer-acetat 1000 ml kopplas medan uterus masseras kontinuerligt av läkaren. Ytterliggare en del av placentan kommer ut tillsammans med en kraftig blödning vid 12.37 tiden. Därefter vart det efterskötning för både mig och lillgrabben.

Mina värden å de såg ut så här:
* Blodtryck 132/67
* Temp 36.4 grader
* Puls 91
* Total blödning 2100 ml
*Uterus kont. ned. navel, stor p.p blödning

Lillgrabbens efterskötning:
* Sugit
* Ej kissat
*Mekonium har ej avgått
* Temp 36.9 grader

(((Läkaranteckning:
Blir informerad att pat har blött ca 700ml och nu åter blött ca 600ml, att pat har kraftiga eftervärkar och att man därför haft svårt att klämma på uterus (livmodern för er som inte vet) men att man den står i navelplan. Går in till pat då man får misstänk blod i uterus som förklaring till smärta och blödning.
Pat är blek men klar. Informerar pat om att vi måste palpera ordentligt över uterus då man kan misstänka att det finns blod i uterus. I lustgasrus palperas fundus uterus som står nästan en tvärhand ovan navelplan devierad åt höger sida. Klämmer kraftfullt på uterus och klämmer ut 1000ml koagler, hinnor och susp större placentrarest (moderkaksrest). Uterus därefter degig men står drygt en tväthand nedom naveln. Urinblåsan tappas på 300ml klar urin. Pat får Inj Methergin 0.2mg iv samt kopplar förstärkt oxytocindropp på 250ml/tim. Får susseccivt allt bättre kontraktion över uterus som efter en stund står väl kontraherad ev tvärhand nedom naveln. Blödningen stannar av. BAS- prover tages liksom blodstatus och koagulationsstatus. Ringer Acetat fluschas in.
Fortsatt observans på blödning och frekventa palpationer över uterus. Pat uppger att smärtan påtagligt minskat efter att koagler klämts ut. Cirkulatoriskt stabil med BT 120/65, puls 91 och som efter vätsketillförsel sjunker till 95.)))

Det blev ett väldigt långt och sent inlägg om vår förlossningsberättelse men jag tycker ändå att den skulle skrivas tanke på att jag hade lovat de redan innan de va dags för Casper att bemöta världen. Trots att de nu har gått drygt 2mån sen värkarna sattes igång så känns de fortfarande så himla overkligt. Tänk att vår andra son ÄNTLIGEN va här hos oss, inte bara liggandes i magen utan i våran famn. Hade gärna hoppat över allt som skedde efter att han hade fötts men vad som än hade skett så hade de varit värt smärtan så länge lillgrabben mådde bra och va helt frisk. Det är trots allt de viktigaste. Smärtan går över så småning om. 

Jag saknar både magen och allt med att vara gravid att göra, och gjorde de redan på BB men de bästa e självklart att ha Casper här hos oss. Jag har en dröm om att få uppleva denna resa en gång till men som det ser ut idag så lär den drömmen tyvärr inte gå i uppfyllelse. Blir de som min magkänsla säger så är jag självklart extremt glad, lycklig å tacksam för våra två underbara å sina söner som vi faktiskt har fått. Alla får inte chansen att uppleva denna magiska upplevelse medan jag har fått chansen att uppleva ytterliggare en underbar graviditet och händelserik förlossning. Lider med de som aldrig kommer kunna få uppleva detta.

På onsdag kommer inlägget om första tiden hemma (som jag tyvärr redan har råkat slänga in men tagit bort 2 ggr) så håll utkik!

Har ni frågor eller funderingar kring min förlossning, så va inte rädda att höra av er här nedan. Vill inte läsa några negativa å dryga kommentarer nu, utan håll er till de positiva kommentarerna så blir vi alla glada! :)

En snabb sista magbild precis innan vi åkte in till BB😍