zandrabroquist

... Vad gjorde jag/vi innan barnen kom? Ska jag vara ärlig så kan jag inte säga något speciellt förutom att vi varje fre och lör kväll va ute å träffade polare, drack å hade de trevligt. Vi hade betydligt mer vuxen tid när det gäller sex livet men annars så kan jag inte säga att det skiljde sig så mycket då som nu. Vardagen känns nästan densamma, bara de att de e mer av allt. Mer som ska städas och tvättas. Mer mat ska inhandlas och tillagas. Det tar längre tid att göra sig i ordning och komma hemifrån. Men det vore ju konstigt annars. Något som de även är mer av är KÄRLEK, och det är det bästa❤️

 

... Bilåkning. Tidigare så kunde man gasa på å inte riktigt tänka på hastigheten (körde inte alltför olagligt iaf). Idag eller ah för 4.5 år sedan, då Theo föddes, så blev man betydligt mer riktig i trafiken. Även om man kanske inte riktigt håller hastigheten alla gånger så är det ändå inte i samma utsträckning som tidigare. Nu har man inte bara man själv att tänka på utan även det som är ens viktigaste ägodel- nämligen våra söner.

 

... Kost. Tidigare så tänkte vi inte så mycket på vad vi åt för mat eller va vi had ei vårt skafferi. Det va mycket halvfabrikat, snacks och mindre frukt å grönt. Vi åt ute väldigt ofta och väldigt lata, även om det blev MYCKET bättre framför allt för älsklingen den dagen vi träffades (han käkade ute varje dag både till morgon, lunch å middag). Nu blir de väldigt sällan vi käkar ute eller beställer hem mat. Självklart händer de men de går i perioder. Det känns mer som en självklarhet att laga större mängder och nyttigare mat. Nu är det inte bara vi som ska få i oss de vi lagar utan även Theo å Casper. Hur skulle de se ut om vi bara käkade snabbmat hela tiden? Kroppsmässigt skulle iaf inte jag se ut som jag gör idag varken invändigt eller utvändigt.

 

... Sex och ömhet oss som par. Denna punkt e väl den som har påverkats mest i vårt förhållande. Från att gå till 4-5ggr/v till 2-3ggr/mån (varierar förstås). Det är inget som har med oss som par att göra att vi känner att partnern är mindre attraktiv nu än tidigare eller har mindre behov. Snarare tvärtom (nu kan jag bara tala utifrån va jag känner). Jag tycker att Micke bara blir snyggare å snyggare för var dag som går. Han växer å blir mer mogen i mina ögon. Sättet som han tar hand om våra söner, blicken och kärleken han ger dom när de umgås, leker, busar å håller om dom är obeskrivlig. Blicken han ger mig, inte bara under samlaget utan generellt, får mig att bli svag. De va samma sak då också men på annat sätt. Nu är de också känslan att han, vi två tillsammans, har något mer ihop. Vi har två stycken kärleksbarn, och att se honom i pappa rollen. De gör mig svag! Behovet är fortfarande lika stort men mer kontrollerat. 

Tror  många av er känner igen er när jag skriver att det skedde mer eller mindre varje dag i början av ett förhållande men att orken å möjligheten inte riktigt finns på samma sätt sen barnen kom. Självklart finns de andra platser än sängen, men de e orken som är den stora boven, iaf i vårt förhållande. Hur mycket vi än vill mysa å bara vara vi, så finns inte alltid orken där oavsett om vi är barnfria eller inte. Som en punkt ovan så e de så mycket mer äv allt, det jobbas å slits för att få ihop vardagen på ett helt annat sätt (jag älskar de å våra barn, så misstolka inte denna punkt nu). Även om vi har haft å har fortfarande, väldigt tur med snälla å lätta barn, så kräver de ändå sin tid och uppmärksamhet. Den tid som vi nu ger sönerna gav vi varann tidigare. Och de gör jag mer än gärna, hade dock önskar att vi gav varann mer tid. Vi måste ta vara på tiden vi får, att vara tillsammans. Ta chansen att ha sex, bara ligga i varandras famn, känna känslan att faktisk ha varann. Prata å skratta om allt möjligt. Vi har sagt de flera gånger att vi måste bli bättre på detta just för att vi båda vill å behöver de. Inte bara fysiskt utan även psykiskt. Våra kroppar säger en sak men våra hjärnor säger en annan. För oss båda är sex och omtanke en viktig del förhållandet, men vi har inte lyckats få till orken i rätt tillfällen. Jag älskar min man mer å mer för var dag som går, å han säger detsamma för mig. Det är egentligen de absolut viktigaste och de sköna e att vi e eniga om de❤️

 

... Att aldrig få egen tid. Då syfta jag framför allt på att inte få gå på toaletten ifred utan att någon tycker i handtaget, stå å laga mat i lugn å ro utan att någon drar å sliter i ens kläder. Städa och tvätta utan att någon ropar eller är i vägen. Alltid är det något när man skulle behöva få lite tid för sig själv för att få ordning på saker å ting. Har till 99.9% ingenting emot de, då jag verkligen älskar att finnas där för grabbarna, men den där lilla 0.1% om att få färdigställa allt vore så skönt i vissa lägen.

Sen att få egen tid utan barnen (och mannen) är något jag inte föredrar. Någon gång ibland är okej men då får de bara vara en timme eller två. Jag vill ha människor jag älskar omkring mig. Känner mig så ensam annars. Så de e skillnad på egen tid och egen tid.

 

... Kompiskrets. Tidigare kunde man dra iväg å träffa vänner titt som tätt oavsett klockslag och oavsett sammanhang. Kändes som om att man aldrig va hemma utan bara va ute å träffade polarna, både med å utan Micke. Hade en betydligt större kompiskrets än va jag har idag.

Sen jag vart mamma så har jag inte alls samma kompiskrets och inte lika stor. Jag mer eller mindre tappade kontakten med mina tidigare vänner pga olika anledningar bl.a att vi stod på olika stadie i livet (jag va först med att skaffa barn och den enda som hade barn) och andra prioriteringar. Jag personligen ansåg väl att de inte förstod hur mycket tid och ork det faktiskt går åt till en bebis. Så de blev väl automatiskt att vi drog oss undan åt varsitt håll. Blev att jag börja e umgås med dom va gravida eller hade barn. Bl.a Evelina som väntade Milliam samtidigt som jag väntade Theo. Idag är grabbarna väldigt bra vänner. Träffade även Natalie och Charlie på babyrytmiken när Theo va 3v gammal. Blev även väldigt bra vän med Mickes polare Anna å Linus, då dom bara hade Olle på den tiden.

Sen finns de dom vänner som alltid funnits kvar vid min sida. Då syfta jag framför allt på Mickis. Hon har jag alltid vetat vart jag har oavsett hur lång tid de gått sen vi sågs senast eller situation (graviditeten)❤️

 

... Rädsla. Idag är, iaf jag, mycket räddare i vardagen och för olika händelser till skillnad från innan barntiden. Förut va de som sagt bara jag (& Micke sen jag träffade honom). Idag är vi en hel familj på 4. Nu gör man allt för sina barn. Sätter dom i första hand. Rädslan att något ska hända dom blev så otroligt redan under graviditeterna. Innan man ens visste vem som låg där i magen. Redan då va man en hönsmamma och överbeskyddande. Det har bara blivit värre sen Theo å Casper föddes. Varje litet steg dom tar så e man där (dock va man värre med Theo då allt va så pass nytt). Är dom sjuka så vill man överföra sjukdomen till sig själv för att dom ska slippa lida. Gör dom sig illa önska man att man kunde överföra smärtan vidare till sig själv. Vid mat, så delar man maten i miniatyr bitar för att de inte ska sätta i halsen. När de va små så va man alltid framme å peta på dom för att se att de andades. Jag va till och med rädd att gå ute med barnvagnen till en början då jag va rädd att något skulle hända.

Den här ständiga rädslan finns med en oavsett vad som görs eller vart vi/dom befinner sig. Kan inte ens tänka mig hur de skulle kännas om något skulle hända dom eller i värsta fall ett liv utan dom❤️

 

... Älska någon så mycket. Ärligt så har jag alltid trott att man fick uppleva kärlek när man träffade sin livskamrat. Eller jo de gör man ju på ett sätt iofs men ni fattar. Kärlek upplevde man inte förrän man fick uppleva en kroppsförändring via en graviditet och förlossning. Via ett barnaskrik som fyllde hela rummet med kärlek. De va inte förrän då vi upplevde sann kärlek.

Jag trodde inte att man kunde älska någon så mycket som man älskar sin barn. Redan innan vi visste vem som låg i magen så älskade vi den lilla krabaten till fullo. Så fort vi fick se miraklet som faktiskt vi två hade satt till världen, så svämmade känslorna över. Att ett barn kan bidra med så mycket kärlek. 

Alla barn är unika och speciella, helt underbara. Men det är en liten extra känsla man har till sitt förstfödda barn. Theo förändrade våra liv totalt, till de bättre. Vi blev första barnsföräldrar. Vi fick ifrån att vara 2 till 3. Från att bara ha oss själva att tänka på till att försörja en hel familj. Tack för att vi fick just dig och din lillebror ❤️