Livet är inte alltid som man har önskat



Vad ska man säga. Det känns lite som om att jag börjar ge upp mitt bloggande, tanke på hur sällan jag slänger in inlägg nu för tiden. Vill hålla er uppdaterade även om det inte är det mest intressanta, men det har kommit saker emellan hela tiden eller så har det varit så att jag inte orkat sätta på datan för att ointressant inlägg bara för sakens skull... Samtidigt som jag skyller ifrån mig på att jag har saker å göra så kan jag erkänna att jag faktiskt har andra saker som kommit emellan + att sen jag gipsade tummen så har jag haft riktigt riktigt ont, så har lixom inte kunna sovit om nätterna heller eller kunnat koncentrera mig på saker å ting som e ett måste, t.e.x. skolan, träningar (som ej har blivit av förutom gymmet förra veckan), jobbet (coop) och sömnen...
Jag e trött på att behöva skriva förlåt å att jag ska förbättra mig med bloggandet, för det dröjer inte länge förrän det blir samma sak igen.. och igen.. och igen...
E så himla trött på allting nu för tiden. Vill lixom bara slänga mig ner å dö. Orken tar lixom slut, när pressen stiger, stressen kommer oavsett vad orsaken e, har för höga förhoppningar och krav på mig själv, och jag vill så pass mycket att ingenting fungerar i slutändan ändå...
Önska bara att allting kunde bli som förr, då allting va helt perfekt å man levde ett liv man va stolt och glad över att få leva. Då man slapp all den här negativa andan som bara tar kål av en...
Den stunden, den lyckan...

Nu har jag fått skriva av mig lite iaf.
Nu blir de å slänga in nga till inlägg innan man ska bege sig ner til Majbrasan med familjen, å därefter hem till farmor å farfar å käka räkor, samt ha det allmänt trevligt/ mysigt tillsammans :))


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0