Frågor och svar om graviditeten :)

3. Hur reagerade era föräldrar- var ni nervösa? Vi bestämde oss för att berätta för våra föräldrar när jag va i v. 14 (13 + 2) då vi hade gått över missfallsperioden och då våra familjer va samlade på samma ställe samtidigt. Vi kände att det räckte med att berätta vid ett tillfälle istället för att försöka hitta modet att berätta två gånger även om andra gången borde vara lättare. Ni läsare kanske undrar varför vi väntade så pass länge innan vi berättade för våra närmaste, men anledningen till det va för att vi ville att den största missfallsperioden (t.o.m. v.12) skulle vara över och ha allt klart för oss att knodden mådde bra i magen. Vi hade bestämt oss för att berätta på lördags kvällen när vi ändå skulle ha det väldigt mysigt i stugan och käka gott. Men nu i efterhand så hade det nog varit bättre att fått det överstökat redan på morgonen vid 11 då min fmaijl anlände till ön ^^ Från och med att vi hämtade min familj vid bryggan tills middagen skulle tillagas så gick jag och älsklingen runt och va skit nervösa. Ju fler timmar det gick desto snabbare slog våra hjärtan. Vi kollade på klockan hela tiden och tyckte att tiden flög fram. Ingen av oss hade någon direkt lunch aptit och mådde väldigt illa pga. nervositeten, men jag fick försöka pressa i mig lite ändå tanke på att jag hade lillen att tänka på också. Föräldrarna märkte på Micke att han inte va sig själv när det gällde maten, men kommenterade inget. Ju närmare middagen vi kom desto mer började vi skruva på oss och hjärtat slog inte bara ett normalt slag utan det slog trippelslag. När Malin (Mickes mamma) sa att hon skulle börja med maten stelnade både jag och Micke till och tittade på varandra där i soffan. Vi satt i stort sätt på varann och höll varann i handen så hårt vi kunde och försökte andas som vanligt, vilket inte gick så jätte bra om jag sa vara ärlig ^^ Pappa tittade lite misstänksamt på oss eftersom vi inte betedde oss som vanligt + att vi satt och viskade med varandra istället för att prata högt som vi brukar oavsett om vi är ensamma eller inte. Det vi viskade om va om vi skulle berätta nyheten innan middagen tots allt så att vi kunde få i oss någon mat denna gången iaf, eller om det va så att vi inte hade tillräckligt med mod än. TIllslut så frågade jag om de ville ha sin present innan eller efter middagen (vi hade köpt ett ljus till vardera där det stod "mormor/morfar, farmor/farfar" på och en nalle björn till min lillebror där det stod morbror på, för att underlätta för oss själva) och fick som svar att de kunde få dem innan så det va gjort. Jag och Micke gick upp till våran stuga och blev kvar där i säkert 15 min (när det egentligen bara tar 20 sek att gå fram och tillbaka xD). Vi satte oss på våran säng och kände på varandras hjärta. Kan säga att de har aldrig slagit så fort någonsin. Man märkte Mickes nervositet väldigt tydligt för han visste knappt på vilken sida mitt hjärta satt på, haha så sött! Tillslut så samlade vi mod och gick ner till de andra igen. Vi sa att de blev tvungna att öppna presenterna samtidigt. De öppnade men sa ingenting, utan tittade bara på varandra som 4 små ugglor. Ulrik (Mickes pappa) sa sedan "Jag vet vad det är", men Micke viskade till mig att han inte alls visste va det va för då hade han haft en annan reaktion. De väntade på att någon skulle reagera (även om jag anade att mina föräldrar visste va det handlade om), och tillslut så sa Malin "Är det någonting mer?" (hon är en farmor till katten så hon ville ha en bekräftelse om tt hon uppfattat rät eller helt fel), men när alla sedan kollade på oss för att få ett svar, la Micke handen på min mage. Då tändes glödlamporna över våra föräldrars huvuden, och de alla brast i glädje gråt och all nervositet släppte för mig och Micke. Våra föräldrar mer eller mindre kom framspringandes till oss och kramade omoss som aldrig förr, samt att de kramade om varandra och grattade varandra till de nya rollerna. Min lillebror förstod inte riktigt vad som precis hade hänt för han satt helt normalt i soffan och bara tittade på oss andra som stod å grät och va jätte glada. När mamma sedan förklarade att jag hade en bebis i magen brast det för honom också! Jag tror aldrig att jag har sätt mina eller Mickes föräldrar så himla glada någon gång! :D Vi anade hur Mickes föräldrar skulle reagera tanke på att de själva har sagt till oss "gå och gör barnbarn nu" och när Micke har träffat dom själva medan jag jobbat, och de har kommit in på barnsnack så har de sagt flera gånger "Åk hem till din underbara sambo och gör henne gravid" (då visste v redan att jag va gravid, i v.8-11 någonting). Så när det gällde dom så va vi inte alls nojiga för en reaktion, men däremot så va vi väldigt nojiga för mina föräldrars reaktion tanke på att de vill att jag ska plugga klart och ha en bra inkomst innan osv. Även om jag hade förvarnat mamma (& pappa) att inom dessa 3 år jag har kvar i skolan så kommer jag att ta ett års upphåll pga att vi inte vill väta så änge innan vi bildar familj, så hade de nog aldrig anat at det skulle gå så pass fort. Jag pratade med dom som om att jag inte va gravid fram till att vi berättade för dom, så därför blev de väldigt chockade att de inte hade märkt något på mig eller mitt beteende. När alla hade lugnat ner sig och torkat tårarna, samt att all nervositet och illamående hade släppt + att vi hade skålat för de blivande rollerna, kunde vi äntligen sätta oss ner och äta. Jag och Micke satt å tittade på varandra och log hela tiden eftersom all hade gått bättre än vi trott. Vi såg ut att vara kärare än vanligt och allting kändes så himla underbart! Det kändes så bra och overkligt att luta sig tillbaka i soffan lutandes mot älsklingens bröst och bara lyssna på hur våra föräldrar redan planerade dop, barnkammare, vad de skulle bidra med (barnvagn, bilbarnstol, spjälsäng osv) osv. Obeskrivlig känsla! Vi gick även och berättade för Lena (Mickes mormor) om den stora nyheten innan vi gick tillbaka till stugan. Hhon reagerade också väldigt positivt, och grattade så himla mycket. Vi alla satt ute på verandan hela kvällen, enda fram til kl.2-3 någonting, och snackade om den stora nyheten. Jag och Micke satt å höll om varandra hela tiden och va som sagt mycket kärare än vanligt!!!!!!! <3 Det va som om att en stor sten hade släppts från våra hjärtan (kan prata för både mig och Micke) när vi äntligen kunde berätta nyheten för våra egna föräldrar. Bästa utav allt va att de reagerade så pass positivt även om fågor och funderingar om min utbildning osv uppkom. De kände sig lättade när de hörde hur vi hade tänkt ut allting och hur våra planer va. De kände sig inte oroliga för 5 öre och vet att vi kommer bli världens bäste föräldrar den dagen knodden ploppar ut- helt f*cking underbart!!!!!!!!! <3<3<3<3<3<3<3<3<3<3

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0