24/2-14 bemötte våran älskade son ÄNTLIGEN världen!!!!!!!!!!!! <3<3
Ledsen för dålig uppdatering, men denna vecka så har jag haft tankarna på något som är sjuuuukt mycket viktigare å underbarare än att sitta framför datorn och blogga. Det är nämligen så att i måndags morse kl.5.38, bemötte min och älsklingens underbara son ÄNTLIGEN världen!!!!! :D Så himla underbart och helt magiskt att vi äntligen är föräldrar på riktigt, och det bästa e att det är till denna ögonsten- världens finaste!!!!<3
Det sjuka e att allting gick så himla fort! När jag skrev förra inlägget så hade jag inga som helst tankar på att jag skulle bli mamma några timmar senare. Vi här hemma i lägenheten gick och la oss vid 23 tiden i söndags. Micke somnade som vanligt på en gång, medan jag som vanligt låg vaken en stund.
När jag precis höll på å somna så sattes första värken igång (00.20 tiden ca). Jag trodde först att det va en förvärk som hade blivit lite starkare så jag lät bli att väcka Micke. Men när smärtan sedan blev starkare och starkare för varje värk så insåg jag att det inte va några förvärkar utan att de riktiga värkarna hade satts igång. Envis som jag är så låg jag och plågades enda fram till att klockan blev 1.15 då jag väckte Micke. Han frågade hur allting va å om han skulle ringa förlossningen. Strax efter halv 2 så ringde han in och frågade hur vi skulle ställa oss till fråga. Jag svarade på lite frågor som barnmorskan ställde och beslöt sedan för att försöka stanna hemma en stund till, tills värkarna kom i en 3 min intervall (jag hade ca 6 min intervall när vi ringde) eller om jag kände obehag att vara hemma. Halv 3 ringde vi igen till förlossningen då värkarna kom betydligt mer regelbundet och att oron började komma smygandes.
Vi packade ihop det sista och Micke sprang ner för att köra upp bilen medan jag försökte övervinna värkarna med att ANDAS.
Jag kände mig konstigt nog väldigt lugn trots den fruktansvärda smärtan när vi satte oss i bilen och närmade oss sjukhuset. Vi fick ett varmt välkomnande & blev väl omhändertagna när vi anlände till förlossningen. Både jag å Micke trodde att vi skulle bli tvungna att åka hem igen då det va för tidigt i förlossningsskedet, men där hade vi fel. Vi blev inskrivna kl.03.07 då jag redan va öppen 5 cm.
Värkarna kom allt tätare och det kändes inte som om att jag hade någon som helst vila mellan dem, max 15 sek och då tar jag faktiskt inte i.
För varje värk som kom så blev det att jag snabbt ryckte till mig älsklingens hand och jag tror nog att jag krossade den ett par gånger pga smärtan. Envis som jag e så hade jag fortfarande inte bett om någon smärtlindring. Måste även tillägga en liten rolig grej (även om det inte va något jag tänkte på just då) lite snabbt att eftersom allting hade gått så ruskigt fort så hade jag inte hunnit tömma blåsan så jag fick lov att kissa i en karteter (en slags påse) ^^
Strax efter kl.4.30 så visades de att jag redan va öppen 8-9 cm och att det inte skulle dröja länge tills det det va dags för krystnings dags. Värkarna gjorde bara ondare och ondare så tillslut bad jag om lustgas - vilket va grymt skönt och det underlättade verkligen smärtan. Måste säga att man vart lite groggy och jag kom på mig själv att jag skrattade lite emellan åt pga de, vilket Micke även gjorde :)
Enligt barnmorskan så hade jag riktigt bra och effektiva värkar så hon sa att inom 2tim så skulle vi vara föräldrar. Men det skulle inte ens ta 2 tim, för mitt vatten gick 05.14.
Jag minns att jag sa till barnmorskan att jag kände två tryck neråt, ena som om att jag behövde bajsa (INGEN OLYCKA INTRÄFFADE ;)) och att jag anade att det andra va huvudet som va på g. Tror att allting kom lite som en chock både för mig och Micke när barnmorskan sa i den stunden att hon såg huvudet och att det redan va ute 1-1,5 cm och att det va dags för mig att krysta (kl. va då 5.30).
Kl. 05.38 och endast 3 krystningar totalt så låg våran älskade son på mitt bröst och sög tutte. Känslan av att känna att hela huvudet hade kommit ut och att resten av kroppen bara hängde med som en hal ål är obeskrivlig. Hela processen och att få höra lillens första skrik samt hans när är oslagbar.
Jag glömde bort smärtan helt å hållet. Tårarna bara forsade på både mig och älsklingen då vi äntligen ÄNTLIGEN fick se vårt underverk !!!! <3 Så himla lyckliga!!!!!<3
Barnmorskan nämnde att man hade kunnat trott att jag varit med med om förlossningar förut, tanke på att det endast tog 2,5 tim från att vi skrev in oss tills att knodden låg på mitt bröst (hon mena att det gick ruskigt fort för att vara en förstföderska), att jag va otroligt lugn genom hela processen trots den extrema smärtan och som om att jag visste hur jag skulle bete mig, att jag hade riktigt effektiva värkar redan från start, behövde ha väldigt få krystningar & endast en liten värk för att få ut moderkakan (hel och fin), behövde endast sy 4 stygn efteråt och framför allt att jag mådde så pass bra under hela förlossningen :D
Min mage försvann i stort sätt på en gång också! Det är i stort sätt bara överflödigt hull som är kvar, men va hade man förväntat sig när man precis har fött en bebis haha. Trodde ärligt inte att den skulle försvinna så fort, även om det är väldigt individuellt de också.
Vi höll oss kvar i förlossningsrummet de första timmarna efter förlossningen för att vi skulle smälta allting (lite iaf) och ha lite lugn och ro tillsammans innan vi skulle få ett eget rum. Timmarna bestod först och främst av att ringa de närmsta och berätta hur allting hade gått och därefter blev de att amma, se på när lillen låg å sov så sött både i min och älsklingens famn, jag hoppa in i duschen (rättare sagt jag staplade mig till duschen då underlivet va uppsvullet, ömt & smärtsamt efter att ha sytt 4 stygn - vilket e väldigt lite för en förstföderska + efter hela förlossningsprocessen), lillen vägdes och mättes samt tog lite prover för att se att han hade normala värden.
Hans värden va normala, lite kall dock så det va viktigt att han kände våran kropp mot hans.
Han vägde 3816 g och va 51 cm lång = ingen liten bebis som min barnmorska trodde haha :D
När vi sedan flyttades till ett eget rum blev de mest att vi låg i sängen hela familjen och bara myste. Våran älskade son låg och sov hela dagen, små skrek endast när det va dags att byta blöja annars så skrek han aldrig :)
Vi käkade lunch och middag + fick besök av den nyblivna mormor, morfar, morbrorn, farmor, farfar, gammelmorfar och gammelmormor som va överlyckliga å smågrät av glädje :D De va kvar i säkert 2 tim innan vi behövde lägga oss å vila igen. Blev att vi kollade på Svensson Svensson via min ipad som vi hade tagit med oss. Barnmorskorna kom in regelbundet för att checka till knodden och ta prover igen för att se att han följer de normala värdena (görs på alla bebisar).
Somnade väldigt tidigt för att vara oss men inte så konstigt tanke på hur vår dag hade sätt ut + att jag inte hade sovit något sen kl.12 på söndags förmiddag.
Vi försökte få lillen att somna i sin lilla säng, men de gick inte då han ville känna närheten från oss, så vi tre sov i våran säng - riktigt mysigt att ha hela familjen samlad <3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3
När jag tänker efter på hela processen från att värkarna sattes igång tills att allt va över så må jag säga att både jag å Micke hanterade situationen på bästa sätt. Vi båda va väldigt lugna, stöttande, hade en dialog hela tiden, tog allting som det kom när det gällde varje värk osv.
Ingen av oss kände egentligen någon oro att någonting skulle gå fel eller att vi inte skulle klara av förlossningen, vi såg bara allt positivt i stunden och med hjälp av grymma barnmorskor till hands oavsett vad det gällde.
Jag tänkte ärligt inte så värst mycket när de första värkarna sattes gång, utan som jag skrev högre upp i inlägget så trodde jag att de va förvärkarna som hade fått en liten starkare karaktär.
När det gäller att försöka beskriva hur ont allting gjorde så vet jag inte riktigt hur jag ska förklara. De som har varit med om en förlossning kan nog intyga att det är en obeskrivlig känsla/upplevelse som man bara kan förstå om man själv har varit med om det. Smärtan kan man inte jämföra med något annan typ av smärta utan det enda jag kan säga är att det är den värsta och starkaste smärtan jag någonsin har känt men samtidigt så tyckte jag att den va mer hanterbar än jag hade föreställt mig. Sen vet jag inte om det har med att min envishet är som den är och att jag vill klara mig själv så länge som möjligt (därför jag ej bad om smärtlindring tidigare).
Att beskriva känslan när man hör bebisens skrik första gången är också en obeskrivlig känsla som man inte kan jämföra med något annat, likaså efter hela processen när man äntligen ligger där i förlossningssängen med bebisen liggandes mot ens bröst och suger tutte<3
Hur rädd och orolig man är inför och under förlossningen så garanterar jag att den känslan släpper så fort man hör bebisens skrik. Man glömmer bort smärtan helt och lägger all fokus på sin lilla ögonsten <3<3<3<3
Har ni frågor angående förlossningen å de så e de bara att kommentera :) En sammanfattning om dagarna på BB och de första dagarna här hemma återkommer i senare inlägg! <3
Puss å kram på er alla trogna läsare !!! <3
Det sjuka e att allting gick så himla fort! När jag skrev förra inlägget så hade jag inga som helst tankar på att jag skulle bli mamma några timmar senare. Vi här hemma i lägenheten gick och la oss vid 23 tiden i söndags. Micke somnade som vanligt på en gång, medan jag som vanligt låg vaken en stund.
När jag precis höll på å somna så sattes första värken igång (00.20 tiden ca). Jag trodde först att det va en förvärk som hade blivit lite starkare så jag lät bli att väcka Micke. Men när smärtan sedan blev starkare och starkare för varje värk så insåg jag att det inte va några förvärkar utan att de riktiga värkarna hade satts igång. Envis som jag är så låg jag och plågades enda fram till att klockan blev 1.15 då jag väckte Micke. Han frågade hur allting va å om han skulle ringa förlossningen. Strax efter halv 2 så ringde han in och frågade hur vi skulle ställa oss till fråga. Jag svarade på lite frågor som barnmorskan ställde och beslöt sedan för att försöka stanna hemma en stund till, tills värkarna kom i en 3 min intervall (jag hade ca 6 min intervall när vi ringde) eller om jag kände obehag att vara hemma. Halv 3 ringde vi igen till förlossningen då värkarna kom betydligt mer regelbundet och att oron började komma smygandes.
Vi packade ihop det sista och Micke sprang ner för att köra upp bilen medan jag försökte övervinna värkarna med att ANDAS.
Jag kände mig konstigt nog väldigt lugn trots den fruktansvärda smärtan när vi satte oss i bilen och närmade oss sjukhuset. Vi fick ett varmt välkomnande & blev väl omhändertagna när vi anlände till förlossningen. Både jag å Micke trodde att vi skulle bli tvungna att åka hem igen då det va för tidigt i förlossningsskedet, men där hade vi fel. Vi blev inskrivna kl.03.07 då jag redan va öppen 5 cm.
Värkarna kom allt tätare och det kändes inte som om att jag hade någon som helst vila mellan dem, max 15 sek och då tar jag faktiskt inte i.
För varje värk som kom så blev det att jag snabbt ryckte till mig älsklingens hand och jag tror nog att jag krossade den ett par gånger pga smärtan. Envis som jag e så hade jag fortfarande inte bett om någon smärtlindring. Måste även tillägga en liten rolig grej (även om det inte va något jag tänkte på just då) lite snabbt att eftersom allting hade gått så ruskigt fort så hade jag inte hunnit tömma blåsan så jag fick lov att kissa i en karteter (en slags påse) ^^
Strax efter kl.4.30 så visades de att jag redan va öppen 8-9 cm och att det inte skulle dröja länge tills det det va dags för krystnings dags. Värkarna gjorde bara ondare och ondare så tillslut bad jag om lustgas - vilket va grymt skönt och det underlättade verkligen smärtan. Måste säga att man vart lite groggy och jag kom på mig själv att jag skrattade lite emellan åt pga de, vilket Micke även gjorde :)
Enligt barnmorskan så hade jag riktigt bra och effektiva värkar så hon sa att inom 2tim så skulle vi vara föräldrar. Men det skulle inte ens ta 2 tim, för mitt vatten gick 05.14.
Jag minns att jag sa till barnmorskan att jag kände två tryck neråt, ena som om att jag behövde bajsa (INGEN OLYCKA INTRÄFFADE ;)) och att jag anade att det andra va huvudet som va på g. Tror att allting kom lite som en chock både för mig och Micke när barnmorskan sa i den stunden att hon såg huvudet och att det redan va ute 1-1,5 cm och att det va dags för mig att krysta (kl. va då 5.30).
Kl. 05.38 och endast 3 krystningar totalt så låg våran älskade son på mitt bröst och sög tutte. Känslan av att känna att hela huvudet hade kommit ut och att resten av kroppen bara hängde med som en hal ål är obeskrivlig. Hela processen och att få höra lillens första skrik samt hans när är oslagbar.
Jag glömde bort smärtan helt å hållet. Tårarna bara forsade på både mig och älsklingen då vi äntligen ÄNTLIGEN fick se vårt underverk !!!! <3 Så himla lyckliga!!!!!<3
Barnmorskan nämnde att man hade kunnat trott att jag varit med med om förlossningar förut, tanke på att det endast tog 2,5 tim från att vi skrev in oss tills att knodden låg på mitt bröst (hon mena att det gick ruskigt fort för att vara en förstföderska), att jag va otroligt lugn genom hela processen trots den extrema smärtan och som om att jag visste hur jag skulle bete mig, att jag hade riktigt effektiva värkar redan från start, behövde ha väldigt få krystningar & endast en liten värk för att få ut moderkakan (hel och fin), behövde endast sy 4 stygn efteråt och framför allt att jag mådde så pass bra under hela förlossningen :D
Min mage försvann i stort sätt på en gång också! Det är i stort sätt bara överflödigt hull som är kvar, men va hade man förväntat sig när man precis har fött en bebis haha. Trodde ärligt inte att den skulle försvinna så fort, även om det är väldigt individuellt de också.
Vi höll oss kvar i förlossningsrummet de första timmarna efter förlossningen för att vi skulle smälta allting (lite iaf) och ha lite lugn och ro tillsammans innan vi skulle få ett eget rum. Timmarna bestod först och främst av att ringa de närmsta och berätta hur allting hade gått och därefter blev de att amma, se på när lillen låg å sov så sött både i min och älsklingens famn, jag hoppa in i duschen (rättare sagt jag staplade mig till duschen då underlivet va uppsvullet, ömt & smärtsamt efter att ha sytt 4 stygn - vilket e väldigt lite för en förstföderska + efter hela förlossningsprocessen), lillen vägdes och mättes samt tog lite prover för att se att han hade normala värden.
Hans värden va normala, lite kall dock så det va viktigt att han kände våran kropp mot hans.
Han vägde 3816 g och va 51 cm lång = ingen liten bebis som min barnmorska trodde haha :D
När vi sedan flyttades till ett eget rum blev de mest att vi låg i sängen hela familjen och bara myste. Våran älskade son låg och sov hela dagen, små skrek endast när det va dags att byta blöja annars så skrek han aldrig :)
Vi käkade lunch och middag + fick besök av den nyblivna mormor, morfar, morbrorn, farmor, farfar, gammelmorfar och gammelmormor som va överlyckliga å smågrät av glädje :D De va kvar i säkert 2 tim innan vi behövde lägga oss å vila igen. Blev att vi kollade på Svensson Svensson via min ipad som vi hade tagit med oss. Barnmorskorna kom in regelbundet för att checka till knodden och ta prover igen för att se att han följer de normala värdena (görs på alla bebisar).
Somnade väldigt tidigt för att vara oss men inte så konstigt tanke på hur vår dag hade sätt ut + att jag inte hade sovit något sen kl.12 på söndags förmiddag.
Vi försökte få lillen att somna i sin lilla säng, men de gick inte då han ville känna närheten från oss, så vi tre sov i våran säng - riktigt mysigt att ha hela familjen samlad <3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3
När jag tänker efter på hela processen från att värkarna sattes igång tills att allt va över så må jag säga att både jag å Micke hanterade situationen på bästa sätt. Vi båda va väldigt lugna, stöttande, hade en dialog hela tiden, tog allting som det kom när det gällde varje värk osv.
Ingen av oss kände egentligen någon oro att någonting skulle gå fel eller att vi inte skulle klara av förlossningen, vi såg bara allt positivt i stunden och med hjälp av grymma barnmorskor till hands oavsett vad det gällde.
Jag tänkte ärligt inte så värst mycket när de första värkarna sattes gång, utan som jag skrev högre upp i inlägget så trodde jag att de va förvärkarna som hade fått en liten starkare karaktär.
När det gäller att försöka beskriva hur ont allting gjorde så vet jag inte riktigt hur jag ska förklara. De som har varit med om en förlossning kan nog intyga att det är en obeskrivlig känsla/upplevelse som man bara kan förstå om man själv har varit med om det. Smärtan kan man inte jämföra med något annan typ av smärta utan det enda jag kan säga är att det är den värsta och starkaste smärtan jag någonsin har känt men samtidigt så tyckte jag att den va mer hanterbar än jag hade föreställt mig. Sen vet jag inte om det har med att min envishet är som den är och att jag vill klara mig själv så länge som möjligt (därför jag ej bad om smärtlindring tidigare).
Att beskriva känslan när man hör bebisens skrik första gången är också en obeskrivlig känsla som man inte kan jämföra med något annat, likaså efter hela processen när man äntligen ligger där i förlossningssängen med bebisen liggandes mot ens bröst och suger tutte<3
Hur rädd och orolig man är inför och under förlossningen så garanterar jag att den känslan släpper så fort man hör bebisens skrik. Man glömmer bort smärtan helt och lägger all fokus på sin lilla ögonsten <3<3<3<3
Har ni frågor angående förlossningen å de så e de bara att kommentera :) En sammanfattning om dagarna på BB och de första dagarna här hemma återkommer i senare inlägg! <3
Puss å kram på er alla trogna läsare !!! <3
Kommentarer
Trackback
