Ingen ska behöva drabbas

Vill börja med att tacka alla som är inne å läser bloggen både när den uppdateras å har legat på hyllan ett tag, oavsett om det är ett intressant i lägg eller ej.
Ni är guld värda allihopa❤
 
Som ni har märkt så har bloggandet nu legat nere i över 1v å jag kan tycka att de e lite länge. Det har varit så mycket annat som har hänt den senaste veckan, både otroliga saker å fruktansvärda händelser. Ska försöka sammanfatta lite kort i olika inlägg här framöver. Börjar med...
 
... förra onsdagen (inte igår). Dagen började på bästa sätt. Gick upp å kände mig pigg för en gångs skull. Käkade frukost med Theo, myste lite innan vi tog en promenad till dagis. Väl hemma fick jag besök av mamma. Satt å prata om allt mellan himmel å jord, skratta å hade de väldigt trevligt. Därefter så förändrades hela stämningen av ett enda snabbt telefonsamtal. Från glädjegråt till hyperventilationsgråt...
Jag känner faktiskt inte att jag vill gå in på exakt va som sades eller vem det handlar om (mer än att den här personen har en stor plats i våra liv och betyder massor för oss båda), men de enda jag kan säga e FUCK CANCER!!!!!! Oavsett ålder så bör ingen behöva drabbas! Det är en fruktansvärd sjukdom å den borde inte ens existera! Jag har alltid kopplat sjukdomen till döden konstigt nog även om det inte alltid behöver sluta så tragiskt (i det här fallet så har vi inte samma lycka...). Jag önskar inte ens att min värsta fiende ska drabbas av de...
 
Va helt förstörd hela dagen å fick bokstavligt ingenting gjort.. De va inge bra för mig å min graviditet... Jag fick jätte kraftiga sammandragningar å jag kände mig helt slut från att beskedet kom tills att jag grät mig till sömns. Fick ont i bröstet å i magen varje gång jag hyperventilerade. Ni som känner mig privat vet att jag e överdrivet känslig i vanliga fall å att vara gravid gjorde de inte bättre.. Jag har jätte lätt att visa känslor oavsett va de handlar om, medan älsklingen stänger allt inom sig å blir helt tom. Han blev likadan nu å de gör allting mycket jobbigare för mig, då jag inte vet hur jag ska kunna stötta honom i de här likväl som jag behöver hans stöd..
 
Mår bara så himla dåligt av att ens tänka tanken på att en sån fin person har drabbat å att det inte finns något att göra åt det, så jag tänker avsluta detta inlägg här.. Livet är inte rättvist någonstans...
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0