zandrabroquist

Här nedan kommer en del av de frågor ni ställde.

De frågor som jag anser blir alltför långa svar, får egna inlägg (ifall ni inte ser eran fråga här nedan) :)

1. Vad tänker ni om fler barn?
   Jag har alltid drömt om att få 3-4 st barn och det är fortfarande en dröm som jag har. Däremot så anser älsklingen att de räcker med 2st så vi får vänta å se helt enkelt hur det blir framöver. Oavsett hur de blir så blir de inget syskon förrän jag har pluggat klart, dvs om 5år (mammaledig nu i 1 år till + 4 år studier). det finns gott om tid för älsklingen att ändra sig ;) Kanske t.o.m. att det ombytta roller om 5 år haha.
   
   
2. Nu vart det inte aktuellt, men om Casper hade blivit en tjej, vad hade namnet varit då?
   Vi tänkte inte på några namn överhuvudtaget innan ultraljuden. Och då vi tog reda å könet under båda graviditeterna så hade vi inga direkta förslag på tjejnamn om jag ska vara ärlig, möjligtvis  våra egna huvuden men inget som vi pratade om så. Men skulle vi skaffa ett tredje barn och det skulle bli en tjej så har jag några namn som jag tycker är jätte fina - Nellie och Olivia, bl.a.
3. Vad vill du jobba med?
   Lärare är något jag skulle vilja jobba med, och det är det som jag tänker plugga till efter denna mammaledighet. Grundskolelärare (åk. F-3) har jag tänkt i första hand men sen e jag lite sugen på att bli speciallärare, hjälpa de barn som har lite svårigheter, men de får vi se.
   
   
4. Hur lång är du samt va väger du?
   Jag är en tjej på 175cm, och väger förtillfället 72-73kg. Innan jag blev gravid med Casper vägde jag 71kg, men har som mål att gå ner till 68kg iallafall.
   
   
5. Hur reagerade omgivningen när du vart gravid (familj, vänner osv)?

• När jag vart gravid med Theo så kom det som en STOR chock för alla i vår omgivning. Jag och älsklingen hade nämligen bara varit tillsammans i 3 mån och känt varann i endast 4.5mån (träffades via en internetsida), jag pluggade, bodde hemma och hade ingen inkomst. Vi hade panerat graviditeten så gott de kunde genom att sluta använda skydd, stressa inte med att ha sex bara för att utan allting fick ta sin tid. Vi trodde aldrig att vi skulle plussa efter endast 1mån (fick mensen 1v efter att jag sluta med p-piller men sen kom den aldrig) så det kom som en liten chock för oss också just att de gick snabbare än vi hade anat. Då vi på något sätt visste hur alla skulle reagera så tog vi reda på all info om hur jag skulle göra med mina studier genom att kolla med skolan (hur länge jag kunde studera innan jag blev tvungen att vara hemma, hur jag skulle göra med mammaledigheten, när jag kunde börja studera igen osv), hur uppläggen skulle se ut ekonomisk sätt osv. Så den dagen vi berättade för våra föräldrar och chocken hade lagt sig lite med hjälp av våran information om allting, så brast alla ut i gråt - glädjetårar! Älsklingens föräldrar visste vi redan innan hur de skulle reagera, då de hade sagt (mer på skoj tror jag iofs) vid några tillfällen "Gå å gör Zandra gravid", "Gå och ge oss ett barnbarn nu" haha. Mina föräldrar va vi lite mer "rädda" om va de skulle tycka förutom att de skulle bli överyckliga av att bli mormor å morfar. Mamma anade någonstans inom sig att jag skulle bli gravid relativt snabbt då jag hade sagt att vi ville skaffa barn under mina studieår, inte vänta tills jag hade pluggat klart utan under tiden, men hon trodde dock inte att de skulle ske så pass snabbt. Min pappa anade ingenting så han blev chockad. Min lillebror förstod inte till en början utan när vi berättade att de låg en bebis i min mage så brast han ut i gråt (av glädje förstås). Han e en väldigt känslig person så de betydde mycket att han reagerade så pass starkt för de e ett tecken på att han verkligen blev glad över att bli morbror.
  
  
• När de kommer till våra släter så va reaktionen likadan som familjen- chockade, hade samma funderingar som våra föräldrar men glada förstås, å gav oss ett stort grattis å lycka till.
  
  
• Vet inte riktigt va älsklingens polare tyckte mer än att när vi träffa dom så va de väldigt glada och önska oss lycka till samt "välkomna mig till familjen". En del av mina närmsta polare (fd idag..) visade väl ingen direkt uppskattning eller glädje alls första tiden. De tyckte att de va alldes för tidigt då vi knappt kände varann, de ansåg att hade vi dessa tankar redan så tidigt in i relationen så borde vi kunna vänta tills jag pluggat klart osv. En del av dom sa inte ens grattis så de gjorde väl att de blev lite dålig stämning i gänget då jag kände mig lite kränkt å illa till mods.. Ju längre in i graviditeten vi kom desto mer längtade dom.
  Medan t.ex Mickis stod vid min sida redan från dag ett å hon märkte verkligen att vi va redo å ville de här.
  
  
• När de gäller andra graviditeten så kom det inte alls som en chock utan då "tjatade" familj å släkt istället på att nr två borde komma så de inte skulle bli för långa år mellan barnen. Tänk hur olika det kan vara haha. Andra barnet räknar man oftast med att de ska komma (ialla fall för vår lilla familj då vi sagt att vi ville ha ett syskon till Theo) men frågan va bara när. Så när vi berättade så blev de bara glädje för alla.

5. Hur ser relationen ut mellan dig och dina föräldrar sen du vart mamma?
Våran relation vart mycket bättre redan när jag träffade Micke från första stund. Innan vi ens va tillsammans så bodde jag i stort sätt hos honom 5 dagar/v, vilket ledde till att jag och mammma framfrör allt inte bråkade 24/7. Jag tror att bråken uppkom mycket med att jag och mamma är väldigt lika (tyvärr haha). Båda är så otroligt envisa och har så starka viljor, att när våra egenskaper möttes så blev de en kamp om vem som skulle "vinna" och hade hade rätt. Men när jag "flyttade" hemifrån till Micke så blev de inte att vi gick varann på nerverna på samma sätt.
När nyheten sen kom att vi väntade barn så blev de lite att jag å mamma kom i konflikter igen. Hon ville bara komma med förslag, råd å tips medan jag såg de som tjat å att hon la sig allt. Samma sak när Theo väl hade kommit tilll världen. Men överlag så har vår relation blivit mycket bättre de senaste 4.5åren som jag och älsklingen har varit tillsammans och sen jag blev mamma!!

 

6.Hur ser relationen ut mellan dig och dina vänner sen du vart mamma?
Mina närmaste vänner som inte reagerade på de sättet som jag hade önskat, har jag faktiskt ingen kontakt med alls idag. Möjligtvis ett grattis när någon fyller år men inge mer... Då jag va först i vårt "gäng" med att bilda familj så hamnade vi i olika steg i livet. Jag har väl egentligen aldrig varit någon partypingla så men har tyckt att de e trevligt att gå ut å käka med vänner å ta någo t att dricka. Sen jag vart gravid med Theo så blev de aldrig att jag hade lust att gå ut så. Då ville jag hellre vara hemma med älsklingen och bara vara vi, eller gå ut med honom å hans polare. Jag ville vara nära honom jämt oavsett vad vi gjorde. Tro de eller ej så tyckte jag själv att de va lilte små jobbigt att behöva ha älskllingens närhet hela tiden. Han va lixom min craving.
När Theo väl hade kommit blev de att jag umgicks med de som hade barn i samma ålder (träffa Evelina som jag spela basket med- Milliams mamma) och gick på baby sång, Barnens Hus osv. Det vart inte riktigt samma umgänge som innan. Idag har 2 av mina fd kompisar också barn, 1 år respektiva 10 mån ca men vi har inte fått tillbaka kontakent. Vi har helt enkelt glidit isär av olika anledningar, men jag tror att min första graviditet kan ha varit en av orsakerna till att vi hamnade lite i olika stadie i livet. Inte den enda orsaken men en del kanske. Lite tråkigt att en så pass lång vänskap ska behöva förstöras pga att man går vidare i livet.